Jag ber er. Ge mig något. Ta mig upp därifrån.
Och jag orkar inte hoppas på annat.
Där ligger jag och förtvinar. Hade hoppats
på en räddning, hade hoppats på att
inte knyta an så hårt. Nu ligger jag där och önskar efter dig,
drömmer en annan värld som inte
kommer att finnas. På obestämd tid. Kanske aldrig.
Det kändes som att det, vi hade vår chans.
Att vi inte tog den. Att det om obestämd tid kommer att vara försent.
Kärleken har inga begränsningar. Det är tydligt, i varje fall aldrig i lidande.
Men begränsning
över till ett annat lands gränser. Löften som inte, aldrig, blivit, ens uttalade.
Det finns inga ordsband.
Inget som håller kvar det jag
prisat högst.
Inga garantier och ingenting som håller
kvar mig
i din kropps värme,
ditt inre, din själ, allt det där
jag vill, kunna, ha, få kräva.
Allt jag vill ha i min självklarhet är ett darrande skallrande rämnade icke befintligt.
Existensminimum.
Ta mig tillbaka.
Ta mig upp.
Jag ber dig.